Känslan när en ny säsong är i antågande är alltid märklig tycker jag, det är som att kroppen nästan glömt av att den har upplevt det tidigare. Samtidigt är det som att ett gammalt minne väckas till liv, likt ett muskelminne som aldrig glömmer av det den lärt sig letar sig minnet av senaste gången sommarsol smekte huden fram till medvetandet. I år känns det ännu konstigare än vanligt, för att förra sommaren är en sommar jag knappt minns. Det känns som att min kropp upplevde sommaren men att hjärnan var någon annanstans, eventuellt sammankopplad med kroppen men omgiven av ett töcken. Känns som att jag var i dvala. Därför är den här sommaren mer välkommen än någonsin, för att det känns som att det var så evinnerligt längesedan jag fick uppleva den. Vi - Massimo, jag och två av mina närmaste vänner - är nere i familjens hus på Bjärehalvön i några dagar. Det är helt ljuvligt vill jag lova, detta är en plats där själen får vila och ögonen njuta av vackra vyer. Blev så förtjust när jag såg att rabarbern i trädgården växt ordentligt och var redo för årets första skörd. Tassade ner till trädgårdslandet med Massimo skuttande bredvid, skar loss en hel famn och gick upp till köket för att koka kompott. Kompotten blev topping på kvällens pizza, och morgonens yoghurtskål - så gott. Hemgjord färskost, tunt skivad färskpotatis, primörsparris, vispad mozzarella, rabarberkompott Jag brukar bara skära bort blasten, tärna stjälkarna och koka ihop med lite socker, denna gången en blandning av strösocker och brun farin. Smakar av och tillsätter eventuellt lite mer socker när kompotten kokat ihop om jag vill ha en sötare kräm - kompott. Denna gången mixade jag den helt slät. Även gott att ha i syltkakor eller fylla bullar med. Prova vetja!
