Årets sista dag förra året skrev jag ett brev till mig själv. På det står det mitt namn och texten "öppnas 21/12 2025". Brevet hade jag lagt i förpackningen till min adventsljusstake, och sedan helt glömt bort. Det var först när jag plockade fram mina julsaker för ett par veckor sedan som jag påmindes om brevet. Det gör mig lite nervös men samtidigt nyfiken, det känns lite som att brevet bränns när jag kommer i närheten, från sin plats i bokhyllan där det ligger och väntar på mig och årets sista dag. Jag minns inte exakt vad jag skrev, eller knappt alls vad jag skrev faktiskt. Men jag minns att jag inte hade mått så bra på ett tag, eller snarare inte mått något...alls. Varit rätt avtrubbad och såg fram emot ett nytt blad. Ett nytt blad vändes och det visade sig vara början på ett väldigt fint år. Om ett par veckor tänker jag öppna det, spännande!Jag tror vi kan lära oss bra saker av att tänka tillbaka, men bara till en viss gräns. Sedan hjälper nog sällan grottandet oss, visst? Jag gillar att blicka framåt. Dels tror jag att det handlar om att jag under en period i mitt liv, för många år sedan nu, var en mästare på att älta. Det ältades till höger och vänster, fram och tillbaka, igen och igen. Det tog upp så mycket tid, satte sådan press på varje beslut. Nu ältar jag i princip aldrig, för att jag blev så fruktansvärt less på det och insåg att det - mig veterligen - inte finns något tidsmaskin som kan ta mig tillbaka och påverka det som redan hänt. Så, inget ältande. Jag har skrivit dagbok kontinuerligt - med kortare och längre uppehåll - i princip sedan jag lärde mig skriva ordentligt. Men jag har insett att jag väldigt sällan bläddrar tillbaka och läser det jag har skrivit. Dagboksskrivandet fungerar mest som ett sätt att rensa huvudet här och nu, en form av egenterapi.En annan grej jag skrivit till mig själv från och till under mitt liv är brev, där hela tanken är att de ska läsas senare. Jag minns fortfarande - på ett ungefär - vad det stod i det brev jag och min bästa vän skrev till oss själva när vi var kanske 10 år gamla. Ett brev som skulle öppnas 10 år senare. Det brevet låg och väntade i någon låda i alla de där åren. Det kändes som att öppna en tidskapsel, vilket ju var precis vad det var.På temat skriva brev till sig själv så anordnade jag en liten aktivitet under mitt årliga glöggmingel för några år sedan. Varje person fick skriva ett julkort till sig själv, lägga i ett kuvert som adresserades till personen i fråga innan det limmades igen. Jag samlade in breven den där kvällen och året där på postade jag iväg alla brev. Trots att ett år ibland känns som en minut vet vi alla hur mycket som kan hända och förändras på ett år. Hela ens liv kan ju rent av förändras på en sekund. Det är både fascinerande och läskigt. Satt på Alkemisten med Massimo och tog en nyårsfika när jag skrev det där brevet förra året.Jag fick ett tips en gång, om att skriva dagbok eller små brev till sig själv under början av en relation. Dokumentera det du föll för, känslor som uppstod och små detaljer som då färgar hela ens värld. För att bevara den där speciella stunden som inte liknar något annat i livet, och ha något att kunna komma tillbaka till under stunder när man kanske glömt bort vissa av de där stunderna och känslorna. Fint tycker jag!Så, med det här inlägget vill jag föreslå att vi skriver ett brev till oss själva nu, som öppnas om ett år. Kanske berättar vad vi tänker på just nu? Vad vi drömmer om för nästa år? Vad vi vill göra, påminna oss själva om och något vi vill skicka med? En nyårstradition vi startar här och nu!Kram!
