Nu måste vi prata om något väldigt viktigt. Något som ligger mig varmt om hjärtat; drömmar. Foto Anges Maltesdotter från ett drömprojekt för Visit SwedenJag träffade en amerikansk kollega i Ikea-studion i veckan. Vi var ett gäng kollegor som stod och samtalade, fenomenet drömmar kom upp. Inte den typen av drömmar som hälsar på under nätterna, utan förmågan att kunna drömma i livet. Amerikanen sa att just den där förmågan att våga - och i förlängningen rent av kunna - drömma är något han upplever skiljer sig stort mellan USA och Sverige. Jag kan varken hålla med eller dementera eftersom jag har för lite underlag, men tycker att det är en spännande iakttagelse. Frukost en vanlig tisdag i Rom innan jobbplåtningVi leker med tanken att det stämmer. Att svenskar som grupp, generellt, inte har lika mycket mod när det kommer till att drömma. Kanske finns det drömmar, men som inte får artikuleras och ta plats eftersom rädslan att "misslyckas" väger tyngre. Kanske också för att vi är rädda för att sticka ut framstå som "att vi tror att vi är något" med våra stora drömmar och mål. Det är synd, eftersom ett god tro på sig själv och sina drömmar inte innebär att man inte samtidigt kan tycka att andra människor är fantastiska, inspirerade, har potential och kan åstadkomma saker. Att hålla tillbaka sina drömmar blir att också hålla tillbaka sig själv och sin potential. Under en tågluff solo genom Europa stannade jag till i Schweiz för att äta på en restaurang omnämnd i Guide Michelin med en helt växtbaserad meny. Maten var otrolig! Det finns så väldigt starka strukturer och obehagligt många förväntningar i vårt samhälle, det har det nog alltid gjort. Det tror jag är ytterligare en faktor som kväver drömmar. Det är ofta både enklare och bekvämare att fortsätta sin väg längs en upplyst motorväg, där de flesta andra också kör, istället för att vika av på en snårig, oupplyst stig. En stig med destination okänd, där det kan dyka upp både hinder och återvändsgränder. Kanske är färden på den där upplysta motorvägen den största drömmen, och då är det ju en fantastisk färd. Men jag vill tro att många som åker på de där stora vägarna också, eller vissa rent av egentligen, dras till de slingrande stigarna. Kanske utan att någonsin våga åka dit. Med hjälp av drömmar skulle kanske avtagsvägen kännas lättare att ta av vid? Mina vänner hade en dröm om att öppna ett BnB i södra Frankrike. De har nu skapat en otrolig plats när nere på La Belle Vue.Att våga drömma gör att nya möjligheter uppdagas, att de mest fantasifulla av idéer känns möjliga. Det är faktiskt ett otroligt hjälpmedel! Drömmar kan se ut på så många sätt, det är en av bitarna som gör dem magiska. De kan vara stora och små, och behöver absolut inte ta form exakt som vi tänkt dem för att de ska kunna definieras som uppfyllda. Vi alla vet ju att saker och livet sällan blir exakt som vi tänkt oss. Drömmar för mig är drivkraft, och även om det ibland har känts läskigt att följa dem är jag glad att jag har vågat tro på dem eftersom det har tagit mig till magiska platser och känslor.Så, för att sammanfatta denna text vill jag påminna om att våga drömma. Och inte minst att våga tro på och följa sina drömmar, hur stora eller små de än är. En påminnelse och pepp vi alla nog kan må bra av att få ibland. Vad är det värsta som kan hända?Kram och fin lördag!
