Har du hört talas om Baader–Meinhof-fenomenet? Okej, vi börjar såhär; du vet när du precis fått upp ögonen för något; exempelvis lärt dig ett nytt ord som du hör överallt eller kanske tänker på något du vill ha så mycket (en partner, ett barn, en viss bil eller en jacka, vad vet jag) att det enda du ser är människor som har precis det.Mitt sådant senaste ord är dechiffrering. Det är ett äldre ord för dekryptering (det vill säga, lösa och tyda krypterade ord och texter) och sedan jag läste det i en bok för några veckor sedan så hör och läser jag ordet dechiffrering ö-v-e-r a-l-l-t. I poddar, TV-serier och texter, både på svenska och engelska. Det verkar helt plötsligt vara världens mest vanliga ord?Det är där Baader–Meinhof-fenomenet kommer in. När vi lär oss något nytt, eller är besatt av en tanke (det är min hobbyteori att detta går under samma fenomen), stannar ordet eller det vi är besatta av på en viss - extra tillgänglig - plats i hjärnan under en period. Detta gör att vi uppmärksammar de där orden eller sakerna extra mycket.Jag kom att tänka på detta för att 1) jag fascineras av fenomenet och 2) det finns en specifik känsla som jag upplever att många människor verkar känna just nu. En känsla som även finns hos mig med emellanåt, vilket då - enligt teorin ovan - är anledningen till att jag nu ser den nämnas på så många platser. Jag ser det pratas och skrivas om denna känsla i sociala medieflöden, hör om den i poddar, läser om den i artiklar och hör det viskas om den kring bord.Känslan av att “ligga efter”. Vad det nu ens innebär. Om att vara i en viss ålder och känna att man saknar någon eller flera av de där grejerna som man förr kanske trodde att ens ålder skulle vara lika med. Inte nödvändigtvis saknar känslomässigt utan snarare inte har vissa av de bitar i sin verklighet som “förväntas” - både av samhället och ens yngre jag - vara en del av ens liv nu. Kanske ett stort hus, barn, ett företag, mycket pengar på banken, ett visst jobb, position i karriären, förlovningsring, en hund eller bara svar på livet och en utstakad tydlig väg.Jag har suttit och scrollat igenom många kommentarsfält (vilka är min absoluta favoritdel av sociala medier, det är där allt det intressanta händer) där mängder av (oftast) kvinnor delar precis samma känsla av att ligga efter. Det framgår inte om personerna är ledsna över detta, eller mest känner förvirring. För att de inte har “figured it all out yet” och emellanåt känner sig lite vilsna. Ibland utan att veta riktigt vad det är som saknas.Jag blir 34 år senare i år och vet sällan hur mitt liv ser ut mer än en månad fram i tiden. Allt är öppet, allt kan hända. Och jag älskar den känslan; känner hur livet susar genom ådrorna. Jag kände mig på många sätt mer vuxen när jag var 19 än vad jag gör idag och jag checkar inte i speciellt många av de boxar mitt 19-åriga jag kanske hade förutspått skulle finnas i mitt liv idag. I en 33-årings liv. Även om jag lever ett - för mig - mer uppfyllande liv än vad jag nog kunde drömma om för 10 år sedan så kan även jag ibland slås omkull och tappa kursen av tankar som säger att jag ligger efter. Utan att veta vad det är jag i så fall saknar. Men så påminner jag mig om att jag ju är där jag är för att jag valt att ta mig hit, och att bygga min verklighet såhär. Jag är trygg i att jag är precis där jag ska vara just nu, och att jag inte måste ha en helt tydlig och planerad väg framåt. Jag har alltid haft inställningen att om man följer sitt hjärta och sina drömmar, i den mån det är möjligt, så kommer allt att bli bra.Hur som. Tack vare Baader–Meinhof-fenomenet så har jag nu upptäckt att vi verkar vara många som känner så, från världens alla hörn. På olika sätt och trots att våra verkligheter ser olika ut. Betryggande på något vis, det visar ju på att det enda det är är en väldigt mänsklig känsla i livet. En del av att navigera sig fram till sin bästa verklighet. Livet handlar väl kanske delvis om att gå genom tiden och på olika sätt få svar längs vägen, som tar en närmare ens mest uppfyllda jag, oavsett hur tidslinjen ser ut.Då undrar jag. Var det likadant för 70 år sedan? Är det annorlunda nu för att vi har fler möjligheter än tidigare? Har människor alltid känt samma, men med skillnaden att vi pratar mer öppet om det nu? För att sociala medier finns och vi därför kan dela tankar på ett mer effektivt sätt, med ännu fler människor? Går det ens att ligga efter? Ligga efter i vad? Är det helt enkelt bara känslan av att inte ha en helt tydligt utstakad, upplyst väg att vandra? Att inte ha hittat alla svar ännu? Å andra sidan, svar på allt vill vi väl inte ha någon gång oavsett ålder? Livet handlar väl kanske delvis om att gå genom tiden och på olika sätt få svar längs vägen, som tar en mot ens mest uppfyllda jag, oavsett hur ens tidslinje ser ut.Jag har dessvärre inget svar på frågan, så om du tog dig ner hit i förhoppning om en förklaring ber jag om ursäkt. Men, vad tror du? Och, inte minst hur känner du?
