Något som jag ofta möts av i mitt liv är meddelandet att utrymmet på min telefon är fullt. Istället för att ta tag i det en gång för alla, och rensa och radera sådant som jag inte behöver, så kör jag allt som oftast en nödlösning och raderar "stora bilagor" som skickats i meddelanden. Här om veckan, när jag var mitt uppe i en sådan rensning, dök ett gammalt röstmeddelande upp. Det skickas, och tas emot, enorma mängder röstisar från och till min telefon ska du veta. Inte bara sådana som människor i södra Europa (och andra delar av världen också, antar jag) skickar; korta meddelanden där de mest bara redogör att de är på g eller något i den stilen. Jag (eller vi, ska jag säga och räkna in de i min telefonbok som har hakat på fenomenet) skickar gärna långa meddelanden när jag inte orkar skriva. Alltså orimligt långa, tänk monologpoddformat. Få meddelanden sparas medvetet, men här om dagen dök det upp ett som jag hade skickats till min bästa vän senhösten 2023. Jag lyssnade på det där meddelandet och det fick mig att stanna upp, det var som att öppna en tidskapsel genom vilken jag påmindes så väldigt tydligt om hur jag förändrats under senaste snart två åren.Tjejen som pratade i det där meddelandet pratade i ett tempo som gjorde Therese sensommaren 2025 stressad. Tempot hon pratade i, det oavbrutet höga tempot hon levde i, alla grejer som pågick samtidigt.Som jag skrev om i det här inlägget var jag sjukskriven under en period förra hösten. Och det - eller snarare en kombination av upptrappningen till det, utmattningen som var orsaken till och sjukskrivningen och den i sig - förändrade mig i grunden. Therese innan hade alltid något på G. Gjorde alltid något. Hade alltid en full kalender, hade alltid en resa bokad, fick myror i benen av att vara på en plats för länge. Inget skeende var ett avslut, utan bara början på nästa. Och så hade det varit i åratal. Där och då, innan allt barkade för långt åt fel håll och resulterade i en - mer eller mindre - total kollaps, hade jag inga problem att leva så. Men sedan gick det som det gick. Under ganska lång tid gick jag och trånade efter min tidigare verklighet igen. Eller, jag visste att jag inte skulle orka just då, men tänkte att "sedan kommer allt bli som vanligt". Tiden gick och den tanken byttes ut till en nästan hopplös känsla av"kommer jag någonsin komma dit igen". Som om det var det enda sättet att leva och målet hela tiden var att ta sig tillbaka dit. Men, i takt med att tiden gick, och jag märkte att så verkade det inte bli, så insåg jag att det ju inte fanns något rätt eller något fel. Eller, snarare att olika tider kanske har sitt sätt att vara verkligheten. Den verkligheten som var då var rätt då, nu råder en annan.Jag hör mig själv ofta säga att jag är öppen för förändring, att jag inte skulle ha några problem att helt vända om från ett sätt till ett annat. Och i många fall och på många sätt stämmer nog det. Men samtidigt insåg jag att jag hade svårt att acceptera att jag inte var precis samma person som innan. Inte orkade exakt lika mycket längre, inte ville lika mycket eller samma saker som innan längre. Som om det var något negativt. När jag hörde det där gamla röstmeddelandet påmindes jag om att jag på många sätt är en förändrad person. Inte alls oigenkännlig, men absolut annorlunda på flera plan. Och, även om jag kanske inte trodde det då, så gillar jag den nya versionen ännu bättre. Hon är rätt nu, mer mig. Känner mig lugnare, mer trygg och tillfreds. Och det var när jag accepterade förändringen som allt det fina med verkligheten som är nu kunde börja kännas och njutas på riktigt. Så, det här är nog en text om att förändring kan vara läskigt, stundtals kännas hopplöst och förvirrande. Kanske till och med misslyckad när det inte känns som ett aktivt val. Men att det ur förändring också kan födas en ny version som är bra, precis som den är utan att ställas mot en annan verklighet.Kram
