Jag började läsa en bok här om dagen, Där vassen viker heter den och utspelar sig i Småland under slutet av 1800-talet. Jag har bara läst några kapitel än så länge men gillar den redan och tycker den är väldigt spännande att läsa eftersom den innehåller så otroligt mycket historia. Lika mycket som det är en berättelse om människoöden så är det en skildring av Sverige och människorna som levde här för över 100 år sedan. Bara ett par kapitel in i boken hajade jag till vid en textrad som blev grunden till detta blogginlägg.Huvudkaraktären i boken kommer från en torpafamilj där de har det ganska knapert, äger inte mycket mer än det som behövs för att leva. Hon, huvudkaraktären, far av olika anledningar till släktingar i en annan del av Småland som har det bättre ställt. I det huset får hon för första gången en spegel på sitt rum och det blir vidare första gången i sitt 25-åriga liv hon ser sin egen spegelbild ordentligt (antar att hon sett den skymta i sjöar och fönster innan). En svindlande tanke faktiskt. Jag hade inte ens tänkt på att det fanns en tid när ganska få människor faktiskt såg sig själva, när speglar inte varit en grej, under större delen av mänsklighetens historia har det ju varit så när jag tänker efter. Författaren beskriver den där stunden när huvudkaraktären för första gången ser sig själv i spegel på ett så fascinerade sätt. Beskriver hur hon ser på sig själv på ett sätt som känns så långt borta. Har aldrig funderat över hur det skulle kännas att se sig själv för första gången (även om det hänt även mig så klart, men det är ingen stund jag minns). Känns så långt borta när jag själv är uppväxt med att ha sett mig själv i spegel de allra flesta dagar i mitt liv, i någon form. <3<3<3Det känns sjukt när jag tänker på det. Har det ens gått en enda dag sedan jag fick ett medvetande då jag inte sett mig själv i en spegel? Inte för att jag är en person som medvetet speglar mig speciellt ofta eller mycket, men för att det nästan känns svårt att undgå? Lägg där till hur ofta många människor idag ser sig själva på bilder, ser andra människor på bilder. Det är inte svårt att förstå att det kan bli lite knasigt, är det ens meningen att vi ska se oss själva så mycket? Finns det någon som helst fördel med det?En annan textrad jag fångades av i boken löd enligt följande;"Bäst såg man sig själv i andras ögon, där fick man den sanna bilden". En vacker tanke, för att undermeningen (som jag tolkar den) är att det är ens personlighet och hur man är mot andra människor, som avspeglas i de andras ögon. Och det har inte nödvändigtvis så mycket att göra med de fysiska dragen i ansiktet när allt kommer kring. Den tanken grep tag om mig och la sig så fint till rätta i bröstet som en vänlig påminnelse om vad som faktisk betyder något - i alla fall i alla relationer jag haft och har i mitt liv. Gud vad jag gillar paj kom jag att tänka på i fredags när vi hängde med vänner och vi bakade rabarberpaj utav rabarber från mina vänners trädgård. Här är en variant med plommon och du hittar receptet här Jag tycker att det här med utseende och "skönhet" har gått lite överstyr. Eller mycket över styr är nog en mer korrekt beskrivning. Besattheten av människors yttre har gått överstyr. Vill i sammanhanget skriva att jag förstår att pretty privilege är en grej, det vill säga (och jag citerar Forbes); "...that attractive individuals are thought to be more trustworthy than others...wherein someone who is perceived positively in one aspect is assumed to possess other positive qualities as well". Så har det kanske varit genom större delen av mänsklighetens historia, men inte lika märkbart eller utbrett som nu - och inte med samma fokus på gränsen till hysteri som nu. Och att jag förstår - och känner själv - att utseende har en viss betydelse i exempelvis dejtingsammanhang. Att det bidrar till ett första intryck, att det kan skapa ett intresse. Det känns i min värld rimligt och mänskligt, eftersom attraktion (för de allra flesta vill jag tro) tillsammans med andra faktorer spelar roll för just en sådan relation. Men det är inte riktigt det jag skriver om här.Jag kan köpa att frisyrer, klädesplagg, smink och inredning förändras när modet förändras. Men att kroppar och specifika anletsdrag - i vissa kretsar - följer modet är faktiskt inget annat än märkligt i mina ögon. Skönhet är så mycket olika saker, och att skönhet ska tryckas in i en väldigt specifik mall känns knasigt. Det är ju meningen att vi ska se olika ut? Vi föds till att se olika ut. Det är det som är spännande med människor; att vi har olika berättelser, upplevelser, tankar och utseenden? Att vi är unika. En av mina favoritluncher i världen - på Spiseriet i VarbergSanningen är så klart att det inte finns ett svar på vad skönhet är, eftersom människor tycker olika. Det orättvisa är väl att många av oss dagligen matas med en bestämd idé av vad skönhet är, och inte minst hur viktigt det är. Hur många produkter och tjänster är det exempelvis inte som marknadsförs mot specifikt kvinnor, med lockelsen och pitchen att de ska få oss se yngre och snyggare ut? Jättemånga. De ska gärna stanna tiden även om verkligheten är att tiden, väldigt naturligt, tickar hela tiden. Som om vårt enda syfte med våra dagar och år var att bli just yngre och snyggare? Nu hårdrar jag det, men jag hoppas och tror du förstår vad jag menar.Det vackraste jag vet är ansikten utan smink, människor som ser ut som människor gör, som har sitt unika utseende. Som bär drag från de människor som kom innan dem. Jag vill se rynkor, veckande pannor, linjer som kommer och går; följer mimiken när personen berättar något. När solkatterna dansar på sovrumsdörren där hemma i min lilla oas <3Det här är inte ett inlägg som handlar om att jag tycker att det är fel att välja att förändra sitt utseende, jag lägger mig så klart inte i vad specifika personer gör med sina kroppar. För att jag inte har en aning om deras berättelser och anledningar, för att det inte är min sak att tycka något om. Men tycka något om fenomenet som sådant får jag ändå göra känner jag. Det känns sorgligt att mycket av det där (vill jag tro) kommer ifrån en norm (som är formad av gud vet vad, storbolag som tjänar pengar på de där normerna kanske?), en onödig besatthet av något yttre när det yttre egentligen bara är ett skal för allt det som finns där inne och egentligen betyder något. Jag tycker det är roligt med hudvård, jag gillar att ha lyster i ansiktet och känna mig fräsch, fin och representabel när det behövs. Så klart. Att piffa till sig är jättekul, att få en komplimang är jättehärligt. Men jag hoppas att jag ska fortsätta känna att det räcker.Jag vill nog med denna text mest bara sända ut en motvikt, som balanserar upp min känsla av att det idag är snudd på normaliserat att "fixa sig själv" för att uppnå ett yttre ideal. Eller, där är det kanske på plats att jag vaktar mina fingrar som slår på tangenterna just nu; det är min uppfattning. Vissa ser säkert helt annorlunda på det. Försöker bara förstå vart det kommer ifrån och hur det påverkar oss. Och så ville jag dela min nyupptäckta tanke; att det faktiskt är knasigt, och ganska onaturligt, att vi ska se oss själva så mycket. För det verkar inte göra någon direkt nytta. Dessutom skulle det kanske bli mer normaliserat att faktiskt tala om för varandra (även främlingar!) när man har en stor grön salladsrest mellan tänderna, istället för att hoppas att personen själv ser det i spegeln nästa gång hon går förbi en sådan. Det skulle vara härligt. Vet inte hur många gånger jag kommit hem en eftermiddag och sett mig själv i spegeln för att upptäcka att jag har en halv sallad kvar i tandraden. Och tänka på alla jag lett mot på stan. Mysigt :) Göteborgs godaste kanelbulle - från Café 77Vill avsluta att det så klart är långt ifrån alla platser och kretsar där det som beskrivs ovan är närvarande, jag lever egentligen väldigt skyddat från allt det där när jag ser mig omkring. Samtidigt tror jag att även jag - undermedvetet - påverkas mer än jag tror. Så detta blir väl även en påminnelse till mig själv om hur jag vill leva mitt liv och vad som är viktigt för mig.Vad tänker du om detta? Vore så spännande att höra flera tankar ur olika perspektiv.Och just ja, läs den den boken tycker jag. Linda Edgarsson har skrivit den. Kan inte gå i god för den helt ännu eftersom jag bara påbörjat läsningen - men tror nog att jag har funnit en skatt!
