Jag vet inte hur du är, men jag är en person som i större delen av mitt liv haft väldigt tydliga drömmar och mål. Jag har drivits framåt till stor del tack vare de där drömmarna, de har varit som en ledstjärna mot många av de stunder jag fått uppleva i livet och grejerna jag har åstadkommit. Aldrig som en press, utan som ett mjukt och hjälpsamt sätt att strukturera upp mina dagar, veckor och år. Det senaste året, eller faktiskt kanske två åren om jag tänker efter, har det dock de där drömmarna jag varit så van vid kommit allt mer sällan, framför allt när det kommer till jobb. Det har gjort att jag känt mig vilsen och emellanåt ganska omotiverad. Hur som, förvirringen är egentligen inte vad detta inlägg ska handla om utan istället stunden då jag har nått de där målen. När jag tänker tillbaka har jag varit ganska dålig på att stanna upp när jag nått ett mål. Njuter av det en kort, kort stund men sedan blickar jag vidare mot nästa. Kanske beror det på att mitt liv tidigare gick i 100 kilometer i timmen och det alltid var något mer som väntade vid varje krök. En ny ”kick” och en ytterligare grej att bocka av på drömlistan. En del av mig tänker att rastlösheten och det dåliga tålamodet, som mycket av det där jäktandet bottnar i, är en positiv grej - för att det gör att saker händer. Det är inte bara massa snack utan verkstad (vilket för övrigt är ett personlighetsdrag jag har väldigt svårt och noll tålamod med), saker händer verkligen om man är en otålig själ som vill se saker hända. Men, en balans vore fint. Att stanna upp och njuta av att målet omger en just nu när det väl gör det. Det vill jag bli bättre på! I början av veckan var just en sådan stund, då jag verkligen fångade känslan av att vara mitt i en målbild, och inte bara springa vidare. När jag för ett år sedan bestämde mig för att tinga min hund såg jag framför mig att han i framtiden skulle kunna hänga med mig på många av mina uppdrag och jobbdagar, för att jag har ett så pass flexibelt jobb som jag har. Jag romantiserade livet med honom vid min sida, och såg det som en självklarhet att han skulle bli en hund som skulle kunna hänga med ”på allt”. Ända sedan han kom hem och i takt med att han blivit äldre har det varit så många stunder när de där visionerna har blivit precis som jag föreställde mig dem. Och, i veckan har han för första gången varit med i studion under tre långa dagars fotografering. När vi sprang hem (också en check i drömvisionen med min lilla vovve; att vi skulle kunna springa tillsammans) log jag hela vägen för att det kändes så fint att den där drömmen som började gro för ett år sedan nu är verklighet. Han har blivit en studiovovve, resevovve, restaurangvovve, springa i skogenvovve och så mycket mer. Känner mig så stolt över honom! Och faktiskt över mig själv som på något sätt lyckats uppfostra en hund som är som han är. Kanske är du jättebra på att stanna upp och tacka dig själv och njuta av vart du är. Om inte får detta bli en påminnelse! Tänker att vi riskerar att gå miste om fina stunder i livet om vi inte fångar det där.Kram
