Jag var kär, men råkade tyvärr bli kär i helt fel person. Det är förgörande när du inser att du råkat sätta ner foten på en mina, under vad som för bara några sekunder sedan var en dans över en blomstrande sommaräng. När det vissa stunder känns som en omöjlighet att ens kunna ta ett andetag till. Det var ett tag sedan, nu andas jag friare och lättare än på länge, men det tog tid. Kärlek föds och kärlek dör, det är en av livets spelregler. Men det är inte vad denna text ska handla om, den handlar om andra bitar som absolut inte ska behöva vara en del av livets spelregler. Eller, egentligen fanns det nog tecken tidigare, sådana som blir tydliga först efteråt eftersom ett förälskat hjärta ibland är till hälften blintDu vet kanske hur det känns att lägga hela ditt hjärta, utan yttre skydd, i någon annans inbjudande hand. En hand som du trodde var varsam och kärleksfull, stark och trygg. För att det var precis så den presenterades och verkade. Efter ett tag, det kändes som en sekund och evighet på samma gång, visade sig den handen jag hade lagt mitt hjärta i istället var allt för bruten, svag och flyktig. Den där handen rycktes bort plötsligt, snabbt och hjärtskärande vårdslöst. Eller, egentligen fanns det nog tecken tidigare, sådana som blir tydliga först efteråt eftersom ett förälskat hjärta ibland är till hälften blint. Från ingenstans kunde helt nya egenskaper och beteenden skönjas. En ny sanning och en ny person, men i samma skepnad som tidigare, uppdagades. Från en person som jag skulle valt före alla andra, till en annan person som jag inte på hundra år skulle valt att ha nära. Den chocken och besvikelsen som följde - av så många anledningar - är vad som har gjort allra ondast, skapat de djupaste såren.Grejen med att vara en person som har förmåga att känna känslor - i hela kroppen - är att det tar längre tid att låta dem gå. Hur rätt du än vet att det är att gå. Det finns inget lock att lägga på för att släcka eller lindra, ingen förmåga att fly från sådant som är jobbigt eftersom det som är tar sig ut i varje cell som är du. Enda vägen är rakt igenom. Fruktansvärt i stunden, men en obeskrivlig befrielse i längden. Eftersom lättheten när du äntligen - och på riktigt - lyckats skaka av dig den där bördan som allt blivit, och målat dina gränser med ny färg, ger en känsla av att kunna flyga högre och friare än någonsin tidigare.Jag är (och har allltid varit) allergisk mot människor som är ovarsamma med andra människors känslor. Det är som om det enda som betyder något för dessa personer är att fylla sina egna djupa kratrar, med vilka medel som än krävs, oavsett vad det gör med människor som korsar deras väg. För att det är lättare i stunden än att ta tag i det egentliga problemet; att laga sig själv först. Det skapar så mycket onödigt ont.Jag upplevde under flera månader förra året hur det känns när hjärnan värker av försök att försöka förstå. Mer värk än steg närmare ett svar. Försök att förstå hur en människa, som säger sig bry sig om en så, kan bete sig elakt. Inte nödvändigtvis medveten eller planerad elakhet, men elakhet kan komma i många former. Så läste jag något som gav mig frid i sinnet:Om du kommer på dig själv med att tänka “jag kan inte förstå hur personen kunde agera så” ska du vara tacksam över att du inte kan förstå. Det betyder helt enkelt att deras beteende ligger utanför omfånget av din verklighet.Nu känns det snarare skönt att jag aldrig kommer förstå. Det är inte meningen att jag ska förstå, för det är inte så jag ser världen.så var det någon som påminde mig om ett ännu värre straff än att gå igenom livet med ett litet ärr på hjärtatDet sägs att tiden läker alla sår, men jag tror att den frasen behöver skrivas om. Tiden läker eventuellt det faktiska blodiga öppna såret, mitt har inte blött på länge nu. Men ärret kommer kanske för alltid finnas kvar, i någon form. Jag läste en gång att ärrvävnad på kroppen inte syresätts lika väl som icke skadad vävnad gör. Att ärrvävnad är mindre motståndskraftig och att ärrvävnad kan överföra smärta snabbare jämfört med normal vävnad, med mer intensitet. Precis så tror jag att det är med ett hjärta som blivit sårat och sedan läkt. Det blöder inte längre, men kommer kanske för alltid vara lite mer känsligt. Och det är så fruktansvärt orättvist. Men, så var det någon som påminde mig om att ett ännu värre straff än att gå igenom livet med ett litet (eller till och med några för del delen) ärr på hjärtat är att gå igenom livet utan att någonsin vara helt tillfreds med sig själv, och ständigt vara på flykt från så mycket.Numer känns mitt ärr mest som ett tecken på att jag har ett hjärta som vågar öppna sig vitt och brett, som kan älska djupt och gränslöst. Som har styrkan att förlåta och vågar kämpa. Som tror det bästa om människor, även om de inte alltid visar sig förtjäna det. Ett hjärta som brinner av kärlek och värme för så många och så mycket. Ett hjärta som är starkare än vad jag tidigare ens förstått, även med ett litet ärr någonstans djupt där inne. För alltid en romantiker. Det känns fint.
