Jag har en fråga till dig. Ditt svar behöver inte vara samma som någon annans svar, eller en universell sanning för den delen, så frågar inte för att komma åt facit. Frågar snarare för att få inspiration och komma ur vad som ibland känns som en tankespiral. Jag kastas ibland mellan olika tankar och idéer som gör att jag knappt vet vad jag faktiskt tycker eller känner kring detta temat längre. Att klara sig själv vs saknad efter en till person, den fria viljan och fria valen vs samhällets strukturer. Biologiska instinkter vs känslan i stunden.Jag gick och tänkte på relationer här om veckan, kärleksrelationer mellan två parter. Det tog ett bra tag att komma över mitt senaste uppbrott, inte primärt att komma över personen i fråga eftersom det faktiskt inte var rätt att vara med varandra, utan mest av allt laga mig själv. Jag är en person som historiskt sett väldigt, väldigt sällan släpper in någon så. Mina murar är tjocka och höga, väldigt svåra att ta sig igenom eller över, men om man väl har lyckats med det kommer man till en varm och fin plats som det är svårt att någonsin ta sig ifrån helt. Jag skulle kunna skriva om många vackra romanser som jag än i dag bär med mig i en varm plats i hjärtat, men de har sällan krävt en sådan total rasering av murarna eftersom en del av det som ger syre åt romansens eld är att de är outtalat tidsbestämda.Hur som. Jag känner fortfarande exakt noll sug efter att gå på en dejt med en ny människa, jag önskar så att det kändes annorlunda, men har ingen ork eller motivation till det. Jag har nog gått och blivit något av en ensamvarg senaste året. En del av det handlar nog absolut om rädsla för att mitt omdöme ska svika mig nästa gång också. Jag som trodde att mitt omdöme var vattentätt och likt tentakler skulle fånga upp varenda liten potentiell röd flagg. Det brukar nämligen ha gått till precis så. Och ja, jag vet att det är en risk man får ta, det är väl delvis det som hela blottläggandet för att kunna släppa någon nära inpå handlar om. Man måste riskera tunga känslor och öppna upp sig, kasta sig ut, för att få uppleva fin kärlek. Jag vet bara inte om jag är redo för det, för att jag trivs väldigt bra med mitt liv så som jag har det - och för att jag inte vet varför jag vill ha någon...Det är just det min fråga handlar om. Varför vill jag ha en pojkvän? Eller, just det kan du förmodligen inte svara på. Frågan till dig är snarare; varför vill du - om du vill det - ha en relation?Att vara lycklig i en bra relation med sig själv är förmodligen lika med ett långt mycket bättre och härligare liv än många som lever i relationer. Förhållande är inte per automatik lika med lycka, så långt är vi nog alla med. Vill människor ha förhållanden för att vi genom alla tider har läst böcker och sett filmer där det lyckliga slutet alltid innefattar att karaktärerna blir himlastormande kära? För att vi lever kvar i tanken att en kvinna måste ha en man för att kunna klara sig (vilket kanske var fallet förr men definitivt inte 2025)? För att samhället säger åt oss att tvåsamhet är det enda lyckade tillståndet, och att vara singel är lite sorgligt? Är det för att känslan att vara nära någon man älskar är så fin att det räcker som anledning? För att det är kul att bo och leva ihop med sin bästa vän? För att det är lättare att vara tillsammans än att göra slut? För att det är läskigt att vara ensam? För bekräftelse? För att det blir billigare att leva? För att "alla andra" har någon?När jag har tänkt vidare på detta senaste dagarna har jag kanske ändå kommit fram till lite svar för egen del, men vore så spännande att höra dina tankar. Vad är grejen med förhållanden, för dig? Det jag vet med säkerhet är att jag aldrig kommer ladda ner en dejtingapp igen så länge jag lever, så mycket kan jag säga. Jag är så trött på känslan av att leta efter partner på samma sätt som om jag var på jakt efter ny soffa som passande perfekt i vardagsrummet. Det är så jag har känt när jag haft appar tidigare i livet, trots att jag aldrig ens strategiskt eller planerat jagat en relation. Det är som att bara det faktum att apparna finns, och den knäppa dejtingkultur de bidragit till, skapar en massdejtingpsykos?Dejtingappar känns som att handla på postorder och på samma gång som att gratis ge bort minuter av sitt liv till djävulen i form av lönlöst swipeande på telefonen. Det är varken sexigt, inspirerande eller kul. Jag vill springa in i någon på gatan, råka sitta bredvid någon på ett tåg, hamna bredvid varandra på en bar eller bli intrasslade i varandra av våra hundars koppel och känna kemi från ingenstans. Ingen jakt, ingen press, ingen brådska. Det vore det trevligt, annars kan det faktiskt vara. Tack. Puss. Massimo träffade en blyg liten taxtjej i Franrike som var väldigt blyg och spelade svårtflörtad, tills hans stora förtret.
