Detta är en text som kanske borde kommit före de andra, men har inte orkat skriva ihop det förrän nu. Inte för att det känns jobbigt längre, mer för att när man äntligen lämnat något jobbigt bakom sig - som en tid av hopplöshet och obefintlig ork - ville jag inte ägna ens en sekund åt att tänka på det mer för tillfället. Med tanke på hur jag mått känns det nästan som att jag befinner mig i ett parallellt universum nu, kan inte ens komma ihåg helt eller ta på hur det kändes där och då men minns för att jag har skrivit ner så mycket i min dagbok. Knäppt hur kroppen funkar där. Det fanns stunder när känslan som jag haft de flesta dagarna i större delen av mitt liv - lättsam, glad och inspirerad - var så långt bort att jag på riktigt aldrig trodde att jag skulle fånga den igen. Just därför tänker jag att den här texten ska få ta form nu. För att det kanske finns någon annan som känner samma och behöver påminnas om tiden som kan komma igen efter det mörka. Och för att det garanterat finns många fler som också varit där. Under de dryga åtta första åren av mitt företagande var jag full av drömmar. Idéer och projekt avlöste varandra, pitcher hölls och kontrakt signerades om varandra. Jag hade en nästan överjordisk tro på att allt var möjligt. Det är en styrka när man driver eget företag, och i många andra lägen i livet, att (med fötterna fortsatt på jorden) tro så mycket på sina idéer och drömmar - och på sig själv - att det i andras öron kanske ibland till och med kan låta som rena orimligheter. Eller åtminstone väldigt svårt att nå. Men, jag vill tro att det är just då - när man har den där tron - som de där sakerna man drömmer om kan bli verklighet.Vad händer då när tron på en själv försvinner? När hoppet försvinner och rycker med sig all motivation, inspiration, energi och kreativitet i fallet? I perioder under de senaste snart 10 åren av företagande har det varit hysteriskt mycket jobb och fläng för min del, det är ofta svårt att ha full kontroll över arbetsfördelningen över året när man frilansar. När det allra mesta i jobbväg samtidigt är väldigt roligt är det lätt att bli fartblind, lätt att tacka ja till för mycket. Men, eftersom sådana perioder i mitt fall alltid har avlösts av lugnare motsvarigheter har jag varje gång lyckats ta mig igenom dem utan större besvär. Mest njutit av det höga tempot och allt som pågått. Våren 2024 var just en sådan period, när jag knappt var hemma och projekt och resor avlöste varandra från mars till juni. Drömuppdrag och drömresor. I vanliga fall hade det nog inte varit några större problem (även om det, förstår jag nu med en mer nykter syn på det hela, är orimligt och ohälsosamt att hålla på i sådant högt tempo för länge utan paus), men den hektiska våren och försommaren i kombination med den emotionella påfrestningen som jag berättade om i detta inlägg gjorde att det helt enkelt blev för mycket. Jag märkte inte av det där och då. Under våren var det mest skönt att vara igång, det var efter sommarsemestern som det rasade. Jag missade jobbresor och försov mig till flyg, backade in med bil i en stolpe i ett parkeringshus så att backspegeln dinglade på en löst tråd och dörrarna repades som om den angripits av ett stort lejon. Jag tappade ord på enkla saker som glas och bord. Glömde av namn på vänner, tappade bort mig själv mitt i tankar - hela tiden. Jag missade viktiga saker, behövde ta tupplurer flera gånger per dag för att ens fungera halvt, fick panik av folksamlingar och de flesta sociala sammanhang, drog mig undan, tappade aptiten och kände ingen motivation. Kände mig nedstämd och samtidigt avtrubbad. Fler och fler saker inträffade som visade att hjärnan inte var med, snarare täckt av en dimma. Tecken på att kroppen hade passerat en gräns och desperat bad om en paus och förändring.Det är en läskig känsla att inte känna igen sig själv. En läskig känsla att fundera över om man någonsin kommer få träffa henne igen; hon som för det allra mesta varit väldigt glad, lättsam och bekymmersfri. Det är läskigt när saker som förr fick det att pirra i magen istället mest känns skrämmande och ångestfyllda. Jobbigt när grundkänslan hela tiden är melankoli. Det är frustrerande när all ork är borta, när otaliga timmars sömn inte gör en piggare. När ingenting känns roligt och det känns som att kontrollen silar likt sand ner mellan fingrarna och livet rasar lite mer för varje dag som går.Så, jag fick för första gången på över nio år ta en riktig paus. Jag blev sjukskriven för utmattning och spenderade några månader i höstas och början av vintern med att inte göra så mycket alls förutom att sakta ner livet och gå promenader i skogen med Massimo, sova, dreja, läsa bok och springa ibland. Det blev mycket bättre nästan med en gång när jag väl pausade, och fortsatte sedan sakta med säkert åt rätt håll, men det tog tid att må helt bra igen. Så mycket tid att jag emellanåt nästan tappade hoppet om att det någonsin skulle bli som innan. Jag har alltid haft dåligt tålamod, vill ha det jag vill ha helst med en gång. Att gå och lägga sig varje dag med hoppet om att nästa dag skulle kännas bättre och lättare, för att sedan vakna upp till ännu en tung dag psykiskt och fysiskt utmanade tålamodet. Under all den tiden fanns det absolut stunder av ljus och skratt, men under låg melankolin och lurade. Otaliga kvällar har spenderats såhär, balsam för själen <3Att livet varit lite lugnare senaste månaderna är förmodligen bara bra eftersom jag nu kan se i backspegeln att jag i perioder, i många år, har levt på ett ohållbart sätt med väldigt lite tid för återhämtning. Jag har fått lära mig att sakta ner livet lite, vilket också kom naturligt när Massimo kom in i mitt liv. Han är nog en av mina viktigaste och mest värdefulla lärdomar i livet, tänker ganska ofta att jag inte vet vad jag hade gjort (och varit) utan honom. Tycker fortfarande att det är utmanande att leva långsammare eftersom det finns så mycket jag vill göra, se och uppleva samtidigt som livet är kort. Men, har ändå lärt mig att uppskatta båda delarna. Hyrde in mig i en drejstudio, det var ro för själen att spendera en dag i veckan därTre fjärdedelar av förra året är fortfarande mer eller mindre en enda mörk dimma, jag har svårt att placera ut händelser eller se minnen tydligt. Vet inte riktigt vad jag gjorde eller vad som hände. Det känns som att min fysiska kropp monotont på något sätt gått igenom månaderna, men att resten av jaget varit frånkopplat och någon annanstans. Det är en märklig känsla.2025 är inte bara ett nytt år för mig, det är mer än någonsin ett hejdå till allt som varit och ett nytt blad. Som den gamla sägningen lyder så gör kanske allt som inte tar livet av en bara en starkare. Vill tro just det; att våra erfarenheter gör oss starkare, oavsett hur orimligt det kan kännas att se ljuset eller slutet när man är mitt i något jobbigt. Och på något märkligt vis så är det ju också kontrasterna i livet som får oss att känna som mest; kontrasterna mellan vinter och vår, mellan sorg och lycka. Det är fint på något vis.Mår så oändligt mycket bättre nu, på alla plan, och bara det får mig att känna lycka. Känner motivation och inspiration igen, även om jag fortsatt tenderar att ifrågasätta saker mer än tidigare och längtar efter någon form av förändring. En förändring som jag inte helt kan sätta fingret på ännu men som får ta den tid den behöver och kommer visa sig i sinom tid. Det blir bra!Vet så många som gått igenom liknande perioder i livet, kanske även du. Kanske är det ofrånkomligt att undgå det under ett helt liv, svårt att ducka mörkare perioder - oavsett hur djupa de blir - helt och hållet. Kanske är lösningen att lära sig hantera dem på bästa vis, och att ha en förståelse för att livet inte bara kommer vara guld och gröna skogar. Även om de allra flesta dagarna dock gärna får vara det i mitt tycke. Kram!
