Det var ett tag sedan sist, men jag kom att tänka på den här historien här om dagen och den är för bra för att inte dela. Du vet när du tittar på en film eller läser en bok om en romans eller kärlekshistoria, och någon slår ner (kanske du själv) den med uttrycket "sådant händer bara på film"? Ibland är dramatiserade händelser kanske till synes lite väl otänkbara, men är man en romantiker av guds nåde som jag själv råkar vara, kan de absolut bli verklighet. Väljer att formulera mig just så för att jag tror att det hela till viss del handlar om just inställning, om hur man väljer att se händelser, vad man är öppen för och vilka situationer man öppnar dörren för. Jag har till och med - och detta kan komma att låta märkligt - haft hjälp av de där filmiska scenerna i mitt huvud så länge jag kan minnas. Det är som om jag tänker; "i en film skulle personen gjort såhär" och låter det bli min vägledning. Kanske låter det som om det inte blir genuint, eller som att jag inte är i nuet? Men så är det inte alls. Istället har det fått mig att våga kasta mig ut, se möjligheter, låta nyfikenheten leda. Och så har det fått mig att uppleva romantiska äventyr och ljuvliga möten som skulle kunna utgöra en hel triologi.Jag älskar att höra berättelser om magiska dejter och romantiska äventyr. Ju mer filmiska desto bättre, tack. Och den här berättelsen är faktiskt en sådan, lika delar knasig och spännande och kul.För lite drygt 3 år sedan var jag nere i Paris en sväng, efter att jag kommit hem och öppnade en dejtingapp hade jag en match med en vacker fransman med mörka lockar och busiga ögon. Vi hade mycket gemensamt och höll kontakt även om vi var långt ifrån varandra. Vi skrev, inte överdrivet mycket men lite då och då. Han berättade att han skulle till Ryssland på någon vandringsexpedition och jag, fångad av en sådan där känsla av äventyr och filmiskhet, skrev något i stil med att han ju alltid kunde ta en detour förbi Göteborg på vägen hem till Paris. Han svarade att jag skulle vara försiktigt med vad jag önskade mig och jag fnittrade för mig själv.Han skickade bilder från ett ryskt vinterlandskap och några dagar senare invaderade Ryssland Ukraina. Gruppen han var med var tvungna att splittras och ta sig ut ur landet för att inte bli fast där. Han åkte hem till Paris och några dagar senare, en fredag i mars minns jag att det var, fick jag en bild skickad till mig. Det var en bild på en frukost för en person, uppdukad i ett mysigt växthusliknande café. Frukosten såg väldigt Skandinavisk ut. Jag frågade nervöst vart han befann sig, varpå han svarade att han var i Stockholm och åt frukost, och frågade om jag var redo för lunch i Göteborg om några timmar. Prick här satt jag när jag läste det där smset, och prick såhär kände jag mig.Så, det var bara att planera om dagen, för att möta upp fransmannen - som jag aldrig hade träffat eller ens pratat i telefon med - på centralen vid lunchtid. Minns att jag var lika delar vettskrämd och förbluffad. Vi möttes upp, köpte med frukost och nybakade bullar och åkte ut till Saltholmen för att ta en båt ut till skärgården. Där satt vi på en klippa på en karg ö, åt och pratade om livet och äventyr. Vi tog färjan tillbaka, hoppade av vid Röda sten och jag minns att jag stod och tittade på honom en bit ifrån när han stod och fotade Älvsborgsbron mot den klarblå senvinterhimlen och tänkte "vad är det egentligen jag är mitt uppe i". Otroligt ju. Vi tog oss in till stan, smakade ett par bitar mat på några av mina favoritrestauranger, tittade på solnedgången från Kungshöjd, gick och mötte upp några vänner på en bar där vi hängde resten av kvällen. Liv och rörelse runt om oss, mystik runt den där lugna fransmannen.Efter Göteborg åkte han vidare till Köpenhamn för att fira sin bästa väns födelsedag på vägen tillbaka till Paris och hans timmar i Göteborg lades för alltid i minnesbanken under fliken Dejter vi minns. Dejten med där fransmannen som inte ens kände mig men ändå tog tag i saker och ting och spontant flög upp till Sverige för att överraska mig, helt utan förväntningar eller krav. Uppskattar den äventyrslysten och spontaniteten så mycket, och tänker på det ibland när jag hör berättelser om hur löjligt dåliga vissa människor är på att anstränga sig för något de vill ha nu för tiden. Vi borde vara lite mer som fransmannen, låta äventyret rusa genom ådrorna, vill tro att det får livet att kännas lite mer.Resten är historia!
