Att allt är föränderligt, det vill säga att ingenting är fast eller bestående, är något jag ganska ofta behöver påminna mig själv om. De härliga stunderna, de mindre härliga stunderna och livet självt är i ett tillstånd av konstant förändring och flöde. Det är, om du frågar mig, delvis källan till att livet är spännande. För att vi aldrig vet vad som kommer här näst, allt kan hända och allt kan vända. På samma gång som det där föränderliga flödet som är livet är spännande är det läskigt, eftersom det innebär att vi inte har kontroll över något alls egentligen. Det är lika bra att lära sig det; kontroll kan ibland ta oss en bit, men det kommer alltid komma stunder när vi helt måste överlämna oss till det där flödets ovissa gång.Jag träffade en person i förra veckan som sa "Om man tror att något ska bli på ett visst sätt kan man vara ganska säker på att det kommer bli precis tvärt om". Jag fnittrade när han sa det, för att han sa det så avslappnat. Inte som att det var ett problem, mer som att han hade accepterat att det bara är så det är. Jag skulle inte påstå att jag försöker kontrollera speciellt många delar av mitt liv, det har jag gett upp för länge sedan. Där emot är jag en rastlös själ med stundtals dåligt tålamod. Det gör att jag ibland glömmer av att tids nog kommer även mer utmanande stunder vara förbi, något jag i stunden glömmer av eftersom jag vill skynda förbi, fort fort. Går det inte över fort, fort känns det som att det alltid kommer vara såhär.Senaste orsaken till den påminnelsen; min älskade vovve blir 1 år och 5 månader den här veckan. De senaste veckorna har jag för första gången under de 15 månader han funnits i mitt liv upplevt att mitt tålamod prövats som det aldrig prövats förut. Det har absolut varit tröttsamma dagar här och där under de månaderna, men på andra sätt. Han är en tonåring nu, och precis som alla säger så kommer det med sina utmatningar. De flesta stunderna är han fortfarande ljuvlig, men vissa stunder vet jag inte var jag ska ta vägen. Det är egentligen inget konstigt eller fel som händer, han är bara en liten varelse som håller på att växa upp med allt vad det innebär. Och det utmanar mig, vilket gör mig gott i slutändan antar jag. Men, stundtals känns det som att det alltid kommer vara såhär. Då måste jag påminna mig själv om att allt är föränderligt. Det kommer komma en tid efter det här också. Men fy vad svårt det är. Just nu ligger han ihoprullad som en kanelbulle alldeles intill mig och allt är frid och fröjd, de där stunderna måste man också påminna sig om; de som väger upp för det där som utmanar. Att allt är föränderligt är även en anledning att vara i stunden, speciellt när vi upplever sådana där stunder där man önskar att varje sekund blev två. För att när stunden är över kommer just den aldrig igen. Det bästa vi kan göra - vill jag tro - är att suga ut alla förnimmelser av varje sådan stund, för att sedan kunna kapsla in allt som ett minne i bröstet, målat i alla världens färger. Det faktum att den stunden, eller livet, är för evigt är ju också vad som gör det speciellt.Så, när allt kommer kring är kanske det faktum att livet är ett ständigt föränderligt flöde av händelser, känslor och verkligheter endast något positivt. Om vi lär oss att på riktigt vara i stunden och att inte släppa ljuset på andra sidan med blicken när något känns utmanande eller tungt.Puss
